All I want is her to remember me...

 
Jag stirrar storögdt på henne.
"J-jenny... This is no time for joking...", viskar jag tyst och hon ger mig en ledsen blick.

"I'm sorry if I hurt you... But I really don't know who you are...", säger hon och jag tuggar på underläppen.

"I-I'm Harry... Your best friend... Your boyfriend..!"

Hon höjer på ögonbrynen och skakar på huvudet.

"I'm sorry but I think I would remember my boyfriend.", säger hon en aningen spydigt.

"I guess not...", säger jag med en låg ton och snyftar tyst.

Hon kollar på våra händer som fortfarande är ihoplänkade och drar tillbaka sin hand fort.

"Excuse me, but can you call the nurse? I got to get my parents over here.", ber hon ursäktande och jag nickar.

"Don't worry, I'll call them for you...", mumlar jag och reser mig upp.

Jag lämnar rummet och stannar i korridoren utanför hennes dörr och slår numret till hennes föräldrar. Det blev helt överlyckliga av nyheten av att deras dotter har överlevt och kvicknat till så fort.

"Thank you so much, Harry! We'll be there in a minute!", säger Jenny's pappa och lägger på.

Jag pressar ner mobilen i fickan och tuggar försiktigt på kindens insida. Jag kollar in genom det lilla fönstret på dörren och studerar Jenny som helt oförstående sitter i sin säng och kollar ut genom fönstret. Jag ville stanna men det kändes bara så fel just nu, jag menar... Hon visste inte vem jag var... Allt kändes bara hemskt... Mina tårar vägrade sluta rinna, Jenny var min första riktigta kärlek och vi hade varit ett par de senaste 8 månaderna och nu var jag inte ens en vän i hennes ögon, hon kom inte ens ihåg mitt namn. 

 

+

 

Jag ligger i sängen och stirrar upp till taket. Igår så grät jag mig själv till sömns och vaknade av att ögonen sved och var hyfsat röd/rosa. Allt i mina tankar va Jenny, jag ville känna hennes närhet och få omfamna hennes lilla, ömtåliga kropp. Få känna hennes mjuka, varma läppar pressade mot mina. Tankarna fick tårarna att börja rinna återigen, vilket jag fann förvånandsvärt eftersom jag ärligt talat trott att jag gjort slut på alla tårar. Jag snyftar till några gånger innan jag besätter mig för det jag borde gjort redan på sjukhuset - jag ska få henne att minnas mig igen. Jag torkar mina våta kinder och tar tag i mobilen och slår in hennes nummer. Signal efter signal kommer och till slut kommer telefonsvararen. Jag suckar en aning men jag vill inte ge upp, försiktigt och nervöst slår jag in deras hemnummer och tillslut svarar hennes mamma efter en lång väntan.

"Hello, this is Mrs. Jensen speaking.", ekar hennes mamma's röst och jag sväljer hårt.

"Y-yeah, hi Mrs. Jensen... It's Harry, is Jenny around..?", frågar jag tyst.
"Oh I'm sorry Harry, you just missed her!", säger hon medlidande innan hon fortsätter; "But she was on her way to starbucks to get some coffee so I bet you'll find her there."

"Oh, right, thanks!"

Jag lägger på och hasar mig upp ur sängen och går mot helkroppsspegeln och försöker enkelt och snabbt att fixa det krulliga, ruffsiga håret. När jag ger det ett svagt godkännande så går jag ut ur rummet, ner för trappan och in till hallen där jag snabbt hasar på mig mina vita, slitna converse och öppnar dörren. Solen lyser start i mitt ansikte och jag kisar en aning för att jag inte ska bli totalt bländad. Med nervösa steg så styr jag mina ben mot det lilla Starbucks i Holmes Chapel. 

 

Jag går i kanske 10 minuter tills jag anländer till det lilla cafet och jag stiger in genom dörren. Jag spanar efter det blonda, platta håret och de klarblåa ögonen. Jag är på väg att ge upp när jag ser tjejen längst fram i kön ta emot sin beställning och vända sig om. 
"Jenny!", utbrister jag av lättnad så folk vrider på huvuderna för att få syn på mig.

Hon ger mig en förvirrad blick som övergår till förvåning tills hon skakar på huvudet och passerar mig och stiger ut.

"Jenny, wait!", suckar jag och rusar ut efter henne.

Jag försöker komma ikapp henne gåendes men hon ökar takten vilket gör att till slut är jogga mitt ända alternativ.

"Please wait.", suckar jag när jag lyckats komma ikapp.

Försiktigt stannar hon och granskar mig noga.

"Are you stalking me now?", påstår hon och jag skakar på huvudet.
"No, just please try to remember me, I'm your boyfriend..! Harry, Harry Styles!", får jag ur mig automatiskt.

Hon suckar och tar ett steg bakåt och tar en klunk av sitt kaffe.

"See, this is the scary thing. I have no idea who you are and you're just following me and tell me you're my boyfriend, it's scary.", säger hon och vänder sig om för att börja gå.

Jag tar snabbt tag i hennes handled för att få henne att stanna och hon vänder sig om.
"Let me go...", utbrister hon och försöker slita tillbaka sin handled.

Jag möter hennes blick som får mig att släppa taget om hennes handled.

"Thank you.", säger hon ursäktande och rusar iväg.

Jag står ännu en gång med tårfyllda ögon och en aningen öppen mun. Hennes blick hade visat rädsla... Mot mig. Samma rädsla som jag sett i hennes ögon natten vi krashade in i trädet... Hon var livrädd för... Mig.